En lååång dag med världens bästa theme song
Whohoooo vaknade först 06:32!!
Lite jogging, allt kändes underbart harmoniskt. där flöt jag fram i skogen, som en stabil flotte på öppet hav, med vinden kring mina segel. Härlig känsla i löpningen. Lite för härlig....tiden blev så knapp att jag
fick ta en snabbdusch, klä på mig snabbt och ta en tugga smörgås och banan i samma andetag, innan jag något snopen såg tunnelbanan åka sin väg när jag svängde runt hörnet in vid tunnelbanans spärrar.
Bestämde mig snabbt för att den sanna världsbilden innehåller en ytterst ondsint förbannelse över sovmorgnar, en och annan svordom gjorde mig övertygad om att denna teori är den enda rätta, särskilt om man heter rob och bor i Stockholm.
När jag stod där på perrongen, fast övertygad om att jag skulle missa mitt pendeltåg vid södra station, började en liten melodi fara omkring i mitt huvud. En mjuk, kultförklarad sång av gruppen Doris fick hela mitt ansikte att spricka upp i något som närmast kan förklaras som ett stort fånigt leende.
"Did you give the world some love today hey baby?", nynnade min röst utan att röra på munnen för omvärlden utanför och jag kände mig plötsligt lugn som en filbunke (VAR kommer det ordspråket ifrån, egentligen? Har du ätit filbunke? Det har jag och man blir iaf inte lugn av det!) och kände att den här dagen, den kan bara bli bra.
Nästa tunnelbana kom, och jag och Doris kom till medborgarplatsen, gick till södra station hand i hand och hann med pendeltåget i tid, utan att ens springa.
Det var en härlig dag med frisk luft och sol som liksom smög sig fram skonsamt över våra huvuden.
En trivsam kollektiv fika med massor med gott (jag fick dock banga på kaffebrödet, tack för det hälsosamma idrottsfanatiker som tycker så mycket och pinsamt nog har rätt jämt.) och trevligt sällskap gjorde att Doris fick ny luft i stämbanden.
Sedan kom ett lååååååååååångt moln, fast inomhus. Vad som först kändes som ett lagom samtal i grupp blev ett låååååååååååångt möte med ännu lääääääääängre mättnadskänsla för själen. Doris var bortskrämd, mina öron hörde bara stillhet och mörk tystnad.
Tur då att några lätta steg uppför trapporna tände ett leende i min kropp.
Så roliga inslag på jobbet förgyller den mest orkanfyllda vik och gör livet uthärdligt.
Nyfikenhet och spänning inför morgondagen gjorde att Doris sjöng för full hals när jag satt på pendeltåget hem och fick mina fötter att närapå flyga fram över medborgarplatsen, ner i tunnelbanan, ut från perrongen, fram på stigen, nerför stentrappan, in genom porten, ur jackan och skorna, och fram till den sköna schäslongen där min kropp smektes av en mjuk soffdyna.
När den första milda klunken te nådde sitt mål kunde jag inte låta bli längre, min mun formade ord som mina öron faktiskt stod ut med;
"Did you give the world some love today hey baby?"
Jag vill gärna tro att min knasiga person idag gjorde världen till en bättre plats.
Svarar ja på Doris fråga och lutar mig tillbaka (för säkert femtioelfte gången i mitt liv) till världens bästa filmmusik i en alldeles underbar favoritfilm, denna gång på tv (Garden state, don´t miss du som inte sett den ännu!)
Doris är snäll, jag tror världens bästa theme song hittat mig.
Lite jogging, allt kändes underbart harmoniskt. där flöt jag fram i skogen, som en stabil flotte på öppet hav, med vinden kring mina segel. Härlig känsla i löpningen. Lite för härlig....tiden blev så knapp att jag
fick ta en snabbdusch, klä på mig snabbt och ta en tugga smörgås och banan i samma andetag, innan jag något snopen såg tunnelbanan åka sin väg när jag svängde runt hörnet in vid tunnelbanans spärrar.
Bestämde mig snabbt för att den sanna världsbilden innehåller en ytterst ondsint förbannelse över sovmorgnar, en och annan svordom gjorde mig övertygad om att denna teori är den enda rätta, särskilt om man heter rob och bor i Stockholm.
När jag stod där på perrongen, fast övertygad om att jag skulle missa mitt pendeltåg vid södra station, började en liten melodi fara omkring i mitt huvud. En mjuk, kultförklarad sång av gruppen Doris fick hela mitt ansikte att spricka upp i något som närmast kan förklaras som ett stort fånigt leende.
"Did you give the world some love today hey baby?", nynnade min röst utan att röra på munnen för omvärlden utanför och jag kände mig plötsligt lugn som en filbunke (VAR kommer det ordspråket ifrån, egentligen? Har du ätit filbunke? Det har jag och man blir iaf inte lugn av det!) och kände att den här dagen, den kan bara bli bra.
Nästa tunnelbana kom, och jag och Doris kom till medborgarplatsen, gick till södra station hand i hand och hann med pendeltåget i tid, utan att ens springa.
Det var en härlig dag med frisk luft och sol som liksom smög sig fram skonsamt över våra huvuden.
En trivsam kollektiv fika med massor med gott (jag fick dock banga på kaffebrödet, tack för det hälsosamma idrottsfanatiker som tycker så mycket och pinsamt nog har rätt jämt.) och trevligt sällskap gjorde att Doris fick ny luft i stämbanden.
Sedan kom ett lååååååååååångt moln, fast inomhus. Vad som först kändes som ett lagom samtal i grupp blev ett låååååååååååångt möte med ännu lääääääääängre mättnadskänsla för själen. Doris var bortskrämd, mina öron hörde bara stillhet och mörk tystnad.
Tur då att några lätta steg uppför trapporna tände ett leende i min kropp.
Så roliga inslag på jobbet förgyller den mest orkanfyllda vik och gör livet uthärdligt.
Nyfikenhet och spänning inför morgondagen gjorde att Doris sjöng för full hals när jag satt på pendeltåget hem och fick mina fötter att närapå flyga fram över medborgarplatsen, ner i tunnelbanan, ut från perrongen, fram på stigen, nerför stentrappan, in genom porten, ur jackan och skorna, och fram till den sköna schäslongen där min kropp smektes av en mjuk soffdyna.
När den första milda klunken te nådde sitt mål kunde jag inte låta bli längre, min mun formade ord som mina öron faktiskt stod ut med;
"Did you give the world some love today hey baby?"
Jag vill gärna tro att min knasiga person idag gjorde världen till en bättre plats.
Svarar ja på Doris fråga och lutar mig tillbaka (för säkert femtioelfte gången i mitt liv) till världens bästa filmmusik i en alldeles underbar favoritfilm, denna gång på tv (Garden state, don´t miss du som inte sett den ännu!)
Doris är snäll, jag tror världens bästa theme song hittat mig.
Kommentarer:
Trackback