life according to the rob

Så hade då dagen kommit till slut. Den där dagen som man pratat om men aldrig på allvar trodde skulle komma på riktigt.

Jag sov knappt en blund på hela natten, och när klockan ringde 06:00 hade jag redan varit vaken i 1,5 timme och druckit min första kaffe. Jag hällde upp dagens andra kopp och satte mig på balkongen. Hur skulle det kännas att stå där och se dem gå ut genom dörrarna för allra sista gången? Vad skulle man tänka innerst inne, egentligen?
När Amy winehouse stämma tystnat i i-poden och kaffet var slut i koppen bestämde jag mig för att det var en glad dag. När jag klev in från balkongen kastade jag en blick på klockan, helsike jag måste sätta fart!

T minus en timme och arbetsrummet är i kaos. Det sista ska ordnas, skrivas på, läggas i kuvert.
I ögonvrån skymtar mitt skrivbord, som mer liknar Beirut i mitten av 80-talet än en arbetsplats. Borde...städa...någon..gång.

Jag går i korridoren, en smått nervös men förväntansfull stämning råder, man kan nästan ta på den.
För sista gången låser jag upp dörren och släpper in 9A i klassrummet....

Folk droppar in lite allteftersom...skönt att se att inget förändras bara för att det är sista dagen...
Lite snack, några minnen, vi drar dagens program.
Det känns som alla är otåliga och vill gå ner till skolgården för avslutning och betygsutdelning.
Kuverten vilar i min famn när vi går nerför trapporna och ut på skolgården.


Tillbaka i klassrummet, och några föräldrar har anslutit.
Maria och jag säger några ord, och jag känner att jag får anstränga mig för att hålla tillbaka känslorna.
Anna stiger fram med buketter från klassen, värme känns inuti.
Några elever kommer fram med buketter, rosor  som hängs runt halsen, paket och kramkalas tar vid.

Jag går in till 9B och säger några ord, det känns märkligt att ta farväl.
Tillbaka till 9A och fler elever vill lämna blommor, presenter och säga adjö.
Elever ur 9 A & B går runt i klassrummet och fotar, kramar om varandra och lärare, det är tack och hej.
Några elever dröjer sig kvar och kramar hejdå igen.

När jag står kvar i det tomma klassrummet ser det fridfullt ut. Jag läser ett kort som ligger med buketten och presenten från Anna i 9A. Läser orden och kan inte hålla tillbaka känslorna, tårarna rinner utmed kinderna, glädje samas med saknad inuti.

Mina 9or har lämnat mig, 2 år av känslor, minnen, skratt och hopp har satt sig i väggarna, tagit en plats i mitt hjärta.

Lycka till 9AB, jag kommer aldrig att glömma er!